Vill inte bli förkyld nu. Min älskade Gammelsmurf är förkyld och i går kväll hade jag frossa och i natt frös jag också. I dag kände jag mig lite hängig och snurrigare än vanligt. Ont i lederna också.

Däremot är det inte nåt fel på humöret, känner för att hitta på nåt skoj. Kanske möblera om någonstans. Tittade på min sambo, njae, vågar inte säga nåt för då sätter han igång. Det blir liksom inga små omändringar när vi skall möblera om.

Det är en av hans fina egenskaper att han gillar att förändra och förbättra hemmet. En del karlar muttrar så fort deras partners pratar om att skaffa nytt eller möblera om.

Min man han bleknade och suckade när jag talade om att ändra på något. Han ville helst ha allt precis som det alltid varit och sådan var min far och morfar också. Min svärfar också tror jag.

Är det för att män är mera rädda för förändringar i just hemmets trygga lugna vrå än vi kvinnor. Män ser kanske hemmet som ett revir. Eller är dom rädda att inte hitta sängen och teven. 

Min mosters man brukade säga när han gav sig iväg för att arbeta ett långt helgskift att var skall jag sova när jag kommer hem? Han sa det på skoj, för han visste att hans fru älskade att möblera om och alltid passade på när han var på jobbet.

En annan typisk grej är att en man kan ha samma kostym och skjorta o slips  hur många gånger som helst, men vi kvinnor klarar det inte. Vi vill förnya/förändra oss, ha något nytt i bland eller ändra på något.

I bland kläderna eller så är det håret.

Varför är vi sådana?

Är det typiskt kvinligt och manligt?