Samtidigt som vädret blir råfuktigt och kallare så börjar mina leder stelna och svullna och göra ont.

Har fått starkare tabletter, men dom blir jag trött av så jag försöker bara ta dom på kvällen.

Jag som tänkt putsa köksfönster, virka mormorsrutor, städa finrummet väl osv.

Min älskade Gammelsmurf gör det om jag ber honom, men jag vill göra det själv. För det första går han hemifrån kvart i sex om morgnarna och helgerna skall han bara ta det lugnt tycker jag. Att han tar tvätten är jag jätteglad för, men städa gillar jag så det skulle vara trist om jag inte fick göra.

Han slutade tidigt i går och i dag och då hade jag middagen serverad när jag kom hem. Vilken lyx alltså!

Jag älskar den smurfen jättemycket.

Han får mig att skratta och han ställer alltid upp om man har problem. Jag har fått jättemycket stöd av honom och tröst när jag varit ledsen eller haft bekymmer.

Så ser han bra ut.

Han kramas skönt också får man skriva sånt här?

HOppas jag mår bättre i morgon så jag kan ta mig till jobbet. Jobbet klarar jag, men att ta mig dit är inte lätt. Upp på bussen är jättesvårt när jag inte kan dra mig upp med armen. Det är just höer arm jag använder då Kan ju förstås klättra upp baklänges, men det är lite svårare.

Nu skall jag försöka duscha och sedan lägga mig o läsa en deckare.

Mysigt höstväder. Vi gick 3 rundor med vovven i dag. Ena gången regnade det så varken hon eller vi var så ivriga att gå långt.(Husse hade mest bråttom hem den gången)

I förmidags satt vi i stora rummet vilket vi knappt gjort i sommar och tittade på gudstjänsten på tv och jag drack kaffe medan min älskade Gammelsmurf och våran lilla Bella mumsade i sig kex.

I går kväll började jag virka mormorsrutor.   Det har jag länge velat lära mig och jag tyckte det var jättesvårt, men så har jag världens snällaste sambo som skrev ut från internet en bra beskrivning med bilder. Efter några misslyckade försök så ser rutorna ut som rutor. Riktigt snyggt om jag får skryta lite med mig själv.

Det blir i lila, svart och vitt. Skulle velat göra ett överkast, men efter att har gjort några rutor ca 7 st så inser jag att det nog blir en liten pläd i stället. Tänker på han som ville ha en rock av skräddaren och den skulle bli klar om lördag. Var lördag hade den minskat och till slut var det bara en fingertutt.

I kväll fixade min käre sambo kvällsfikat, och jag hade gjort middagen. Vi turas om om helgerna och har delat upp städning och tvätt. Han tvättar för det är han bättre på och jag städar för det tycker jag är roligt.

Jag vill inte skryta, men jag har nog världens gulligaste sambo, gulligaste barn och barnbarn samt S-dotter.

När nån frågar brukar jag säga vi har 5 barn, ett barnbarn och en S-dotter, fast 3 är mina och 2 min sambos, hans 2 är ju mina bonusbarn eller plastbarn eller vad man brukar kalla dom.S-dotern känns lika mycket min som min sambos. Mitt barnbarn kallar min sambo för farfar.

När det är jul som det ju är snart så tänker jag lika mycket på hans barn som på mina egna. Deras födelsedagar är  lika viktiga som mina egnas är.

Hoppas vi kan samla alla ungarna nån dag nu till jul, det hade varit roligt. Huset fullt, 5 barn, ett barnbarn och så en S-dotter.

Jag älskar allihop.

I dag var Marcus och Erica barn (hund)vakter dvs dom skulle passa Bella och ta ut henne.

Passa henne var inga problem för hon lämnade inte sovrummet, men att få ut henne gick inte. Hon litar inte på någon, hon tror att dom skall kidnappa henne och föra henne till en sån där läskig hundgård som hon var på i Polen.

När hon kom till Sverige var hon först i ett jourhem innan hon kom till oss och det har tagit lång tid (snart ett år) innan hon lät oss komme nära henne. Lyfta upp går inte utan att hon försöka bitas, men vi kan kela med henne och hon ligger i våra sängar även när vi är där. Hennes stora favorit och stora trygghet är min käre sambo, Gammelsmurfen. Alla våra djur avgudar honom vilket inte är konstigt. Han gosar med dom och försvarar dom när jag kommer med kam och sax.

Han är så lugn och ägnar mycket tid med dom och tar det så försiktigt. Han är lite av en djurpsykolog, har läst en del om hundar också.

I dag var vi hos min mamma.

Min dotter och yngste son var där också.

Det är inte mycket kvar av min mamma, först kände hon inte igen mig. Det kändes lite konstigt.

Sedan fikade vi, hon åt inget, men drack te. Hon sov mycket medan vi var där. Så genom trött och man hörde hur svårt hon hade att hosta.

I bland var hon som vanligt och skojade lite. Det kändes skönt att se och höra att hon var sig själv i bland. Hon hade inte försvunnit helt.

Dom som har föräldrar som blir dementa måste ha det jättejobbigt. Tyckte det var ruskigt att hon inte kände igen mig med en gång.

Så löjlig jag är, 54 år och gnäller för att mamma inte kände igen mig med en gång.

Det är ju så att mamma har alltid så länge jag minns varit stark och klok och fixat allt, inte konstigt att man då reagerar när man ser henne svag och lite förvirrad.

Hon var så fin och det var så prydligt omkring henne. Luktade lite parfym och kosmetika hade hon tagit lite i ansiktet.

Det är min mamma det. Vill inte visa sig svag eller hjälplös. Det skall se fint ut utåt och eländet håller man för sig själv.

Hur illa det än är så skulle hon inte vilja att hennes dotter eller barnbarn skulle se det.

Jag är faktiskt inte så lite stolt över min mamma även om vi inte alltid förstått varandra så bra.

Min dotter var med i dag och hon var så söt och pigg.

MIn yngste son var på gott humör och nu har han äntligen fått fast på kommunen i Karlskrona.

Min älskade sambo Gammelsmurfen var gullig som vanligt och fixade fikat och vi bar ner trädgårdsmöblerna åt mamma.

Tömde blomkrukorna i trädgården gjorde min son och sambo.

På hemvägen blev det en hamburjare i Karlshamn för vi var hungriga.

Gissa om Bella var glad när vi kom hem.