i bland saknar jag min Gustav något förskräckligt. Det gör riktigt ont i bröstet, som en värkande klump och så kommer tårarna. Inte alltid, men som i dag när vi gick vår hundrunda med Bella och gick förbi ett ställe där Gustav alltid skulle stå o sniffa en låååång stund och sedan lyfte på benet, i bland två gånger på samma plats. Jag tyckte han stod där o sniffa för länge och brukade muttra lite om att nu räcker det väl, men då blängde han surt på mig som om han tyckte att jag var jobbig. Vilket jag nog var i hans ögon. En dum matte som inte fattade nånting.

Det finns tusentals minnen som ploppar upp då o då.

Han var så fin.